Gatuköket har fulla bord

Nån har slagits med en vän

Nån sålde sista platsen bredvid dem

i den enda taxin hem

 

Jag har gått runt där, varv efter varv

Jag pratade lågt men tänkte fritt

Även om det här är bygdens arv

är det inte säkert att det är mitt

 

Jag vet allt känns oändligt här

En evighet framför varje steg

Vi får aldrig se hur stort allt egentligen är

innan det är försent

 

Förbi skolgården

där jag vann min första dank

varje snökoja var en flagga och land

Rasten var en ocean som vilar blank

och tiden var en främmande strand

 

På sågen är aldrig klingan sval

Världen är stor men sägs ju vara brutal

så vi stannar här men skickar ut en gran

till Tokyo från en kombiterminal

​

Som ett eko från Alexandria

är jag rädd att alla minnen glöms bort

Jag vet att tiden går för fort

och inget som jag gjort

kommer finnas kvar för gott

 

När är det läge för vetenskap

När är det dags att börja tro

Jag trodde aldrig att det fanns i mig

Att låta hjärtat mitt slå rot

 

Jag är gammal nu

men inom mig finns ett barn

där livet var ett outtömligt spann

Det känns som ingenting jag hann

 

Vi flög över vårt Utopia

Vi såg inte marken mer

Alla banden var ju tvinnade i blod

Vi hade inget kvar att lära

 

Jag trodde aldrig att det fanns i mig

trodde aldrig det skulle bära

Jag var ung och gick med lättare steg

Var det så långt jag kunde färdas