Vandringsvisan

För det vaga och simpla

För att se om jag kan nå

Bortom de blåa bergen

så började jag gå

På en tavla i hallen

ville jag mitt namn ska stå

Han gjorde vad kan kunde

För de svaga och de små

 

Farväl, kända stigar

Och kärlekens famn

Det finns en tid om året

Då jag är vägarnas man

Om jag jagade nånting

är jag ikapp och förbi

Men jag måste ändå vandra

för nu och för en tid

 

Jag kom till den stora staden

och ett ännu större hav

Jag kom till det andra landet

där jag i en avlägsen dal

fick förklara för en främling

att jag inte har något svar

Det är nog nånting med att sträva

att alltid ha en sträcka kvar

 

Det finns en hemlighet i vattnet

Det bor i varje ström

Det har sett mig när jag vart där

Det synat varje söm

När du vadar över bäcken

ska du inte titta ner

Bara håll din raka linje

oavsett vad du ser

I ögonvrån finns någonting

som viskar till mig svagt

Det är dem så varit med mig

De som gick med mig ett tag

Men de lagar som gäller

säger Inget kan bestå

Det du som måste vandra

Det är du som måste gå

 

Det finns något dunkelt i skogen

det har alltid funnits där

Det har varnat mig att fortsätta

att inte stanna här

Så det slagna och brutna

i din kropp får bestå

Här kan du inte vila

Du ska fortsätta att gå

 

Fast jag vet min väg är lång

och längre ska den bli 

ska jag alltid stanna för en sång

och en enkel melodi 

Vinner gör nog trägen

då spelar målet ingen roll 

För när svaret finns i vägen 

kan du gå åt alla håll 

 

Jag vet att dagen kommer

när mina resor nått ett slut

När jag måste blunda

och låta benen vila ut

När det dagas över älven

hör du klockorna slå

En sista gång för din skull

För han som började gå